Pontus Lundkvist 0-budgetfilmare, zineskribent

Vad tycker du att Nollbudgetfilm innebär estetiskt och ideologiskt?
- Vad det faktiskt innebär och vad jag tycker att det borde innebära stämmer
inte helt och hållet överens. De bägge sidorna har det gemensamt att jag har
svårare att redogöra för dem nu än vad jag skulle ha haft för några år
sedan. Ju mer jag tänker på frågan, desto mer inser jag att jag svarar på
nästa fråga. Kanske kan man säga att i den mån man kan tala om en
övergripande estetik, så är det upp till de oinsatta att definiera den.
Mattias Göransson svamlade något om kiss-och-bajs och, om jag inte
missminner mig, ”skakig handkamera”. Det är naturligtvis en fullständig
vrångbild, men jag är ändå beredd att ställa upp på det. Om jag ska bli
metafysisk: så länge en majoritet tycker att jorden är platt finns det ingen
mening att ifrågasätta detta.
- Om jag hade makten att författa ett ”kyskhetslöfte” efter dansk modell så
skulle den nog se ut ungefär som dogme 95 fast exakt tvärtom. Kort uttryckt
vill jag att en genretrogen nollbudgetfilm ska se ut som favoritfilmerna jag
räknar upp längre ner, dvs: VHS-kvalitet, klaustrofobisk sättning (vad heter
det? mis en scene?) kalsonger, gråt, sprit, smuts, djävulsdyrkan. Min
önskeideologi skulle naturligtvis vara den samma som all annan
indie/DIY-kultur, dvs (van-?)föreställningen om att en ofiltrerad och
kapitialistiskt obesudlad vision skulle vara renare och sannare. (Jag tror
inte jag behöver utveckla.)

Är Nollbudget en "scen" i Sverige och hur tar den sig uttryck? Hur många
identifierar sig själva som just "Nollbudgetfilmare" i Sverige? Är
Nollbudgetfilm "underground"? Är den subkulturell?
- Ja, det finns det eftersom det viktigaste kriteriet uppfylls: folk käbblar
om vad som är ”äkta nollbudget” och inte. Vi som kallar oss nollbudget och
menar att vi är en del av någon slags scen kanske tenderar räkna in vissa
deltagare som själva inte skulle definiera sig på det viset. Scenen kan
därför mätas på olika sätt. Det du gör nu är ju att strama upp frågan på ett
bra sätt. Svaret blir då: Ja, en sådan scen finns, men den består i så fall
av kanske ett tiotal aktörer som bäst och har därmed inget egentligt
allmänintresse.
- En uppskattning baserad på estetiska kriterier skulle kunna tillräkna
nollbudgetscenen många fler, men eftersom flera av dessa inte har hört
ordet ”nollbudget” är det förstås ändå problematiskt. De enda som jag med
säkerhet kan säga verkligen har viftat med nollbudgetflaggan på alla vis är
jag själv och de där anarkisttomtarna (Gumpa brothers?) som nu senast gjorde
den urusla gumpa bubelen. Jag tror att deras hemsidesadress är www.bajs.tk.
Claes vet säkert fler.

Hur förändrade sig Nollbudgetfilmen i och med digitalvideons övertagande
från super 8, och scenen som sådan?
- (Med den historieskrivningen hoppar du över allt som jag tycker är - eller
borde vara - nollbudget, närmare bestämt VHS.) Digitalvideon har i första
hand förändrat mainstreamfilmen, tv-produktioner förstås, men även biofilm,
om än marginellt. Om nollbudgetfilmen som ”scen” förändrats så är det till
det sämre, ”klasstillhörigheten” glöms bort eller avslöjas som något som
fötts ur nödtvång när ”glada amatörer” plötsligt får för sig att de kan göra
karriär inom ”riktig” film. Självklart kan inte en kärriärsugen elev på
filmgymnasiet ta sig samma konstnärliga friheter som Roy Andersson eller
Lars von Trier.
- Paralleller till andra kulturyttringar av tveksam subkulturell art är
glasklara. Poporkestrar gör halvarslade demos istället för att släppa
riktiga skivor själva och fanzines betraktas som ”växthus” för folk som
egentligen vill bli riktiga journalister. Delvis för att nollbudgetfilmen av
rent tekniksnobbiga skäl varit paria hittills har den varit förskonad från
sådana avskyvärda tendenser.
- För att helt snabbt gå tillbaks till den tidigare frågan om subkulturell
scen kan jag säga att det är precis därför en scen skulle vara önskvärd. En
fullt utvecklad undergroundfilmscen skulle i och för sig föra med sig mer
falseness av den typ som infekterar musiken, att folk passar på att kalla
sig underground för kreddens skull så länge de är för kassa för att Warner
ska få upp ögonen för dem, men någon form av förankring och gemenskap behövs
ändå.

Vilken betydelse spelar du själv för Nollbudgetfilmen?
- Jag försöker spela upp mig så gott jag kan, fast det går i vågor. Förutom
att göra egna filmer har jag ju hjälpt till rätt mycket med
Nollbudgetfilmfestivalen (jag tror jag är ordförande på nåt vis), jag har
drivit en filmklubb här i Visby,
recenserat filmer i mitt fanzine, kopierat upp och distribuerat filmer och
visat filmer på Öppna kanalen på regelbunden basis. På senare tid har andra
saker kommit före, men det är nog bara tillfälligt. Främst bristen på
recensioner och respons (snarare än bristen på pengar) tror jag är något som
får nollbudgetfilmare att vantrivas under jorden. Jag har försökt fylla upp
det tomrummet lite grann genom mitt fanzine och genom att skicka filmer till
andra fanzines. Den verksamheten kommer att trappas upp är det tänkt.

Hur mycket skriver du under på det som Claes Leijonhufvud skriver/tycker
om Nollbudgetfilm?
- Claes ÄR ju nollbudgetfilm på gott och ont, inte så mycket att tjafsa om
där. Åtminstone är han festivalen. Jag håller med om det allra mesta han
säger om film, men hans modus operandi skiljer sig på många punkter från
mitt. Claes tycker till exempel att det är nödvändigt att sjunga ut om sina
förehavanden i mainstreammedia på ett sätt som är mig helt främmande,
åtminstone som konstnär. Jag har varit med i tv och radio och talat om
Nollbudgetfilmfestivalen, men det har jag gjort därför att jag villigt
underkastat mig Claes metod. Som jag ser det just nu skulle jag aldrig göra
samma sak beträffande mina egna grejer.
- Jag personligen arbetar inte mot mainstreammedia på något sätt. Ibland har
det varit av strängt politiska skäl och ibland har det sjunkit ner till att
bara vara någon form av experiment, men mina filmer (och allt annat jag gör)
är mer eller mindre hemliga. Jag tror inte att ett budskap blir bättre bara
för att det når fler människor.

Hur är Nollbudgetfilmens relation till SFV och den mer traditionella
amatörfilmen?
- En distinktion är helt beroende av den där ”klassmedvetenheten” (hittar
inget bättre ord just nu) vi diskuterat ovan. Vi måste anta att den finns. I
så fall är SFV mer en fysisk plats där man kan få saker gjorda, medan
nollbudgetfilmen är en attityd. En enkel jämförelse hade kunnat vara
SFV=progg och nollbudget=punk.

Vad är ambitionen med dina filmer?
- För svårt att svara på utan att brodera ut mig. Jag vill bearbeta min
dödsångest tror jag.

Vilka tycker du personligen är de viktigaste/bästa Nollbudgetfilmerna, om
du skulle nämna fem?
- Utan ordning:
Mondo Gnarp: Allt
Bröderna Hilding: "Du äter inte stuvat" + allt utom möjligen "Varulf".
Henrik Möller: I princip allt

Vilka är dina filmiska influenser? Hur mycket har tidigare undergroundfilm
som t ex sextiotalets amerikanska underground, åttiotalets "cinema of
transgression" och äldre svensk alternativ och experimentell film betytt?
- Cinema of Transgression har grundlagt mitt undergroundfilmspråk helt och
hållet, i unga år gjorde jag karbonkopior av Kern/Zeddfilmer. Jag svalde
hela konceptet med hull och hår. Idag har jag utvecklat en hälsosam skepsis
mot det, även om just grunden alltid kommer att finnas kvar. Det var
transgression som på allvar fick mig att ta upp mitt livslånga quest för
tre-ackordig punkfilm, att få kidsen att föra upp hemmagjord film på sina
distrolistor (se även nästa svar). Transgressionfilmerna har inte åldrats
helt värdigt eftersom många av deras teman, som t ex det (anti-)ironiska
övermachotemat eller den erotiska antierotiken sugits upp och
överexploaterats av mainstreamsamhället.
- Innan jag upptäckte New York-scenen hade jag bara varit inne på knepiga
expoitationfilmer, skräck och sf, Michael Weldon var husguden. All annan
underground har bara haft indirekt betydelse; Zedd är ju svårt influerad av
Jack Stevenson t ex. Jag har nästan bara läst om det i böcker.

Hur ser du på Nollbudgets framtid?
- Vår enda chans är att på allvar inkorporera filmen i den tungrodda
DIY-scen som nästan uteslutande handlar om musik idag, men som efter visst
knot även kan acceptera text. Vad gäller småskaligt filmskapande tror jag
att det kommer att myllra ut en del genom sprickorna i den sönderfallande
USA-imperialismen. Under en tid framöver hoppas och tror jag att det
amerikanska inflytandet kommer att minska och efterfrågan på europeisk
kultur kommer att stiga. Detta kommer paradoxalt nog att beröva
nollbudgetfilmen en stor del av dess spelfält.

Text: Stefan Zachrisson, stefan@benno.com

 

0-budgetfestivalens sida

tillbaks